Faktafel i artikel i Nacka Värmdö Posten

Eva Tonström har i en artikel i NVP radat upp ett antal faktafel http://nvp.se/Nacka/Nacka/Kommunen-satsade-500-000--och-gav-bort-uppfinning/

Redan rubriken är felaktig - Nacka kommun har inte gett bort något, av den enkla anledningen att uppfinningen inte tillhört Nacka kommun. Eva Tonström har fått ta del av det nyttjanderättsavtal jag som anställd träffat med kommunen och fått en förklaring av mig av innebörden av detsamma, men har likafullt bortsett från detta i sin artikel.

Låt oss ta en titt på vad som reglerar en anställds rätt till uppfinningar, nämligen lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar (LAU) samt kollektivavtalet Avtal angående rätten till arbetstagares uppfinningar (Uppfinnaravtalet). Om detta står det utförligt på SUFs hemsida http://www.uppfinnare.se/media/dokument/ipr/arbetstagares_uppfinning.pdf  respektive ALMI http://www.almi.se/Global/Dokument/PDF/lagen%20ratten%20till%20arbetstagares%20uppfinning.pdf  men jag tar en kort genomgång här:

Enligt LAU delas uppfinningar in i kategorierna http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19490345.htm 

• Forskningsuppfinning - när man är anställd för att utveckla, designa eller forska fram nya saker, och tar fram en uppfinning i tjänsten som faller inom företagets verksamhetsområde. I detta fall övertar företaget rätten till uppfinningen mot skälig ersättning.
• Tjänsteuppfinning - när man är anställd för att göra annat än forska, designa och utveckla men i samband med arbetet uppfinner något inom företagets verksamhetsområde. I detta fall äger företaget rätt att förvärva en enkel licens om rätten att få använda uppfinningen i sin verksamhet liksom rätt till företräde för att förvärva rätten till hela uppfinningen. Om arbetsgivaren inte utnyttjar denna rätt inom fyra månader förfaller den och uppfinningen tillfaller uppfinnaren i sin helhet
• Övrig uppfinning - när man är anställd och utan samband med tjänsten uppfinner något inom företagets verksamhetsområde. I detta fall äger företaget bara optionsrätt att teckna avtal om förvärv och uppfinnare förfogar fritt över sin uppfinning.

Uppfinnaravtalet (som ingår i de stora kollektivavtalen) är något mer generöst mot arbetsgivaren än LAU (LAU gäller när kollektivavtal saknas) och delar in uppfinningar i kategorierna 

• A-uppfinningar - motsvarar Forskningsuppfinning eller Tjänsteuppfinning enligt LAU. A-uppfinningar tillhör arbetsgivaren per automatik, och enligt lagen (alltså tvingande) skall ersättning utgå. Uppfinnaravtalet anger schablonbelopp på 1700-2550 kr vid anmälan av uppfinning samt 2800-22 500 kr om uppfinningen patentsöks och leder till patent. Ersättningsnivåer varierar från företag till företag, men ett flertal tillämpar belopp om 30 000-50 000 kr. Därutöver skall särskild ersättning utgå om uppfinningens värde väsentligen överstiger vad som kunnat förutsättas med hänsyn till lön och tjänsteställning.  
• B-uppfinningar - motsvarar Övrig uppfinning enligt lagen. Arbetsgivaren har här förtursrätt att helt eller delvis förvärva uppfinningen inom viss tidsfrist från anmälan, annars äger uppfinnaren fri förfoganderätt. Om så sker skall schablonersättning utgå lika som för A-uppfinning med tillägget att särskild ersättning alltid skall utgå.  
• C-uppfinning - avser uppfinning som saknar samband med anställningen. Arbetstagaren har fri rätt att förfoga över sin uppfinning.

Den särskilda ersättningen för A- och B-uppfinningar är som sagt tvingande enligt LAU och grundas på en samlad bedömning av (1) uppfinningens värde (2) omfattningen av den rätt arbetstagaren önskar överta samt (3) anställningens betydelse för uppfinningens tillkomst. Tvister mellan anställda och företag på 2000-talet har visat att i vissa fall har arbetstagare varit berättigade till miljonbelopp i ersättning.

För både LAU och Uppfinnaravtalet finns två grundförutsättningar som är viktiga för bedömningen av vilken kategori en uppfinning skall tilldelas - tjänstens innehåll samt företagets verksamhetsområde.

Vad gäller tjänsten så är jag anställd på Nacka kommuns fastighetskontor som projektledare och förvaltare för förvaltningsområde Älta, Hästhagen och Sickla strand. De byggnader som ingår i mitt förvaltningsområde omfattar förskolor, skolor, del av inhyrda seniorbostäder samt inhyrda och egenägda LSS-boenden. I den tjänsten ingår inte produktutveckling, allra minst av utrustning för konståkningsträning.

Det har hävdats att jag skulle ha utvecklat hoppselen på uppdrag av fritidsnämnden. Detta är inte korrekt, utan jag fick i uppdrag av Fritid att installera en konventionell vajerhoppsele i Älta Ishall. I samband med det såg jag möjligheten till ett annorlunda utförande, konkretiserade den nya hoppselen och presenterade denna för Åsa Engwall vilken godkände att vi gjorde något helt annat än vad som ursprungligen tänkts. Därefter handlade det om installation och förberedelse för invigning, såsom jag beskrivit i mitt inlägg nedan från 100512. Detta är även beskrivet i filmen som gjordes för invigningen.

Vad gäller verksamhetsområdet så gäller Kommunallagen https://lagen.nu/1991:900 och kommunernas ansvarsområden är antingen tvingande (omsorg, vatten och avlopp osv) eller frivilliga (fritidsverksamhet, bostäder, kultur etc) http://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_kommuner#Kommunernas_uppgifter  I kommunallagen finns även en paragraf om näringsverksamhet (2kap 7§ https://lagen.nu/1991:900#K2P7S1) som lyder "Kommuner och landsting får driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen eller landstinget." Kommunens verksamhetsområde är alltså inte att tillverka och sälja utrustning för konståkningsträning, vare sig inom eller utom Sverige.

Eftersom uppfinningen inte faller under företagets verksamhetsområde så faller den utanför såväl LAU som Uppfinnaravtalet. Självfallet blir det iallafall komplicerat med uppfinningar som kommit till för att man utvecklat något utan att bli först bli ombedd om det i kommunens tjänst när det senare används i kommunen. För att undvika komplicerade diskussioner om ersättning etc för innovationen träffade jag därför ett nyttjanderättsavtal med min arbetsgivare, som ger Nacka kommun rätt att

a) Utan ersättning till uppfinnaren tillämpa och nyttja uppfinningen i kommunens egna anläggningar och fastigheter
b) Nyttja uppfinningen i marknadsföring och kommunikation och kommunen skall då namnge upphovsmannen

Vad som sker utanför kommunens gränser är enligt detta nyttjanderättsavtal alltså uppfinnarens rätt att själv avgöra, och det är alltså generösare mot arbetsgivaren än vad som stipuleras i lag och avtal. Man skall komma ihåg att om uppfinningen fallit inom företagets verksamhetsområde skulle företaget (kommunen) varit tvungen att betala såväl schablonersättning som särskild ersättning till uppfinnaren.

Påståendet att jag skulle fått något gratis, att kommunalrådets särbo via NoFall skulle fått särskilda fördelar eller att Nacka kommun gått miste om rättigheter är alltså inte korrekt.

Faktafelen rörande vad som kostat vad samt vem som gjort vad var någonstans visar tydliga brister i research till artikeln. Övriga faktafel i artikeln faller på grund av det ovanstående.